Bokhandlarna svarar: Vad ser du fram emot i vårens bokutgivning?

Det drar ihop sig till nytt år. Vi frågade bokhandlarna vad de helst vill läsa i vår.

Johan Zillén, Center Syd:

Vad jag ser fram mot 2012? Hmmmmh…. Jag ser fram mot att nästa Harry Hole, Gengångare, äntligen kommer ut! Själv läste jag den i höstas och börjar bli tokig på att vara ensam om att veta saker! Jag vill prata om den med andra!

 Det har lovats från Piratförlaget att en ny Roslund & Hellström vankas till sommaren! Yay Ewert!

Till hösten får jag förhoppningsvis sätta tänderna (ha ha, vampyrskämt…) i Justin Cronins uppföljare till den fantastiska Flickan från ingenstans (The Passage) – The Twelve. På engelska då. Svensk översättning torde dröja till sommar/höst 2013. Mer Vampyrapokalyps åt folket!

Sen är det kanske lite förmätet av mig att redan i december utropa att jag läst nästa års bästa bok, men sån är jag! ;-p

Little Bee av Chris Cleave (Brombergs förlag, till våren) har snott åt sig min tredje 10-poängare (de två tidigare: Cormac McCarthys Vägen och Pratchett & Gaimans Goda Omen) sedan jag började i bokbranschen 2002. Visst kan jag ha fel, men jag finner det mycket otroligt att jag kommer läsa en bättre bok än denna under 2012. Hoppas jag har fel. Det hade jag 2008 när jag var bombsäker på att inget skulle kunna slå Zusaks Boktjuven. Farbror Cormac ställde mig i skamvrån där….

I två år har den nigerianska flickan Little Bee suttit inlåst på en flyktingförläggning utanför London. Tiden har hon ägnat åt att studera engelska och fundera ut olika sätt att ta livet av sig – ifall männen som tvingade henne på flykt plötsligt skulle dyka upp. Hon är arton år när hon släpps ut från förläggningen. Vart ska hon ta vägen, utan pengar eller kontakter? Det enda hon har är ett visitkort till en person vid namn Andrew O’Rourke. Sist hon såg honom var på en strand i Nigeria. Kanske kan han hjälpa henne nu? I en annan del av England försöker den nyblivna änkan Sarah O’Rourke hitta en ny tillvaro med sin son. Hon tänker mycket på semesterresan till Nigeria för två år sedan som blev början på slutet för hennes familj. 

En otroligt stark och fruktansvärt välskriven bok. Jag avundas inte översättaren som har till uppgift att försöka fånga tonen i Cleaves språk (och hur fanken man nu gör Jamaicansk dialekt i svensk textform?). Effing brilliant! Boken är inte bara gripande och tragisk, vilket man säkert kan få intrycket av när man läser förlagspresentationen här ovan, utan också bitvis mycket rolig. Och så är Batman med! Bara det! ;-)

p.s Boken finns utgiven på engelska under både titeln Little Bee och The Other hand. En aning förvirrande men så är det.


Eva Killberg, Ängelholm:

2011 var ett praktfullt bokår, då de stora elefanterna dansade. Men nu är julklappsböckerna både inpackade och uppackade - och jag ser fram emot fräscha nyheter 2012. Jag tänkte värma upp med Snusk av Alan Bennett, en känd pjäsförfattare i England. Han blev också min favorit efter den lilla pärlan Drottningen vänder blad. Alan Bennett har absolut komiskt gehör, med en slags torr, brittisk humor. Underbart!

Jag fortsätter att roa mig med Berglins vuxenseriealbum om tonårsföräldern, Far och jag. Berglin-paret är mina absluta älsklingstecknare. Ni såg väl ettan på Svenska Dagbladet på julafton: "Har alla fått sin Zlatan, så vi kan börja äta nu?"

I januari kommer storsäljande Jo Nesbøs nya ut, Gengångare. Och den här gången ska jag verkligen ge den norske thrillerförfattaren en chans. Nu handlar det om droghandel i stor och livsfarlig skala, i Hongkong och Oslo.

Sedan kan det vara dags att ta tag i något seriöst. Det kan bli Fukushimas färger av Elin Lindqvist. Hon har rest runt tillsammans med japansk fotograf och reporter och skildrat hur människor drabbades av jordbävnings- och kärnkraftskatastroferna i nordöstra Japan i mars 2011. Alltför ofta får man aldrig reda på hur det gick sedan TV-rapporteringen upphörde.

Som påskdeckare tar jag en av de bästa svenska deckarförfattarna just nu, Kristina Ohlsson. Hennes fjärde bok Paradisoffer handlar om flygkapare som kräver utlämning av afghanska fångar. Hon vet vad hon talar om, Kristina Ohlsson, som till vardags arbetar med terrorbekämpning på OSSE i Wien.

Min kärlek till Italien, detta underbara/usla land, besvaras i vårens utgivning. Här finns en hel del att botanisera bland. Stål av Silvia Avallone ska vara en skildring av ett Italien splittrat av Berlusconi, nominerad till främsta litteraturpriset Premio Strega. Den unga flickan som växer upp i en nersliten industristad i Toscana drömmer om att bli "velina", avklädd TV-värdinna.

Michela Murgia skriver i Själamakerskan om en dödens barnmorska. Utspelas på det mycket speciella Sardinien och i Turin på 1950-talet. Romanen har fått flera priser.




Italienska deckarförfattare saknar förstås inte stoff att väva av. Jag fortsätter läsa Gianrico Carofiglio, ex-maffiaåklagare (som lever än och skriver). Den här gången handlar det om en grupp fascister och kokainsmuggling plus otillåten kärlek. Låter lovande.

En bättre människa vill man väl ändå alltid bli. Ett sätt är att läsa Patricia Tudor-Sandahl. I sin nya bok reder hon ut begreppet generositet. Att ge är en handling, att vara generös är en hållning, menar Tudor-Sandahl. Och det kanske stämmer, när man tänker på de generösa personer som funnits i ens närhet. Jag ska i alla fall läsa Generositet - att bli lite mer människa.


Susanna Mattsson, Jägersro:

Med risk för att vara erbarmligt förutsägbar måste jag säga att den bok jag ser fram mest  emot i vår är Knausgårds Min Kamp 4. Ingen kan ha missat min besatthet av denne norrman. Har ju funderat på att ge mig på honom på norska för att få fortsätta läsningen av hans mäktiga, självbiografiska svit, men är lite rädd att missa viktiga språkliga vändningar trots att jag tillbringade mitt tjugofjärde år i grannlandet i väster (det var ju inte precis igår längre). Och Norstedts ger ju ändå ut hans alster föredömligt snabbt. Kanske är det bara bra att få tid att smälta varje band några månader.

Sedan kommer Amanda Hellberg ut med en uppföljare till Döden på en blek häst i vår. Tistelblomman ska den heta och jag är riktigt peppad på den. Sist vi träffade Maja Grå pluggade hon konst i Oxford. Nu har hon och Jack, hennes kärlek, flyttat till det skotska höglandet. Det ryktas att huset där de bor, Tistelblomman, är hemsökt. Och Maja har ännu inte berättat för någon att hon är annorlunda, att hon ser saker som andra inte ser... Upplagt för ruggigheter. Kan bli hur spännande som helst. Och jag borde verkligen ta mig samman och läsa Styggelsen, den fristående första delen i serien, innan Tistelblomman kommer ut. Då får jag rappa på. Boken ska dyka upp redan i januari.

Så ser jag mycket fram emot att få rekommendera nya Harry Hole-boken till alla älskare av god kriminallitteratur. Läste den för ett tag sedan och kan avslöja att Jo Nesbø är i högform i Gengångare. Och det har varit en plåga att inte få yppa handlingen. Men snart, snart...

Boken med det fantastiska omslaget, Alla mina vänner är superhjältar kommer i svensk översättning i vår (heja Pia Printz och hennes fina förlag Printz Publishing). Tom är gift med Perfektionisten, men på bröllopet får Perfektionistens ex, Hypno, henne att tro att Tom är osynlig. Efter sex månader är hon säker på att han  lämnat henne och gör sig beredd att flytta till Vancouver. Tom måste lyckas övertyga henne om att han finns, och att han älskar henne. Har mer än en gång stått och tittat på Andrew Kaufmans bok, som verkar väldigt smart och rolig. Nu är det dags att läsa.


Slutligen kan jag knappt hålla mig tills Eld, uppföljaren till Cirkeln, dyker upp i april. Mina förväntningar är skyhöga, men jag ska försöka hålla dem i schack. Vad kommer att hända i Engelsfors när de utvalda börjar andra året i gymnasiet? Jag vill veta! Har inte sträckläst en bok som jag sträckläste Cirkeln på år och dar. Hoppas på stordåd från Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren.

En sista förhoppning om att under våren bli golvad av en bok jag ännu inte ens känner till hyser jag såklart. Jag hoppas på tur med det.

Julläsningen fortskrider: Tony och Susan av Austin Wright

Pocketomslaget sååå mycket snyggare än det inbundna.
Dock kommer den inte i pocket förrän i mars.

Givetvis hann jag inte läsa alls så mycket som jag hade tänkt mig över jul (till exempel fick Frihet ligga gigantiskt tung och oläst i packningen). Bortavistelsen summeras väldigt mycket social samvaro och väldigt lite tid i läsfåtölj med roman. Inga juklappsböcker blev det heller (utom superfina Fågelsång som jag suktat efter länge) eftersom alla vet att jag "redan läst allt" (vilket såklart inte är sant, men att ge böcker till en bokhandelsmedarbetare verkar helt enkelt inte vara grejen). På tåget hem hann jag i alla fall igenom Austin Wrights hajpade Tony och Susan. När Johan skrev om den blev jag extremt peppad och kände att det verkade vara en bok helt i min smak. Och det var den på sätt och vis. Men misstänker tyvärr att jag skruvat förväntningarna lite väl högt.

Kort, kort handlar boken om hemmafrun Susan, som får ett brev från sin ex-make Edward. På den tiden de var gifta (över 20 år tidigare) var Edward en hopplös aspirerande författare, nu verkar han faktiskt ha fått till det. Han ber Susan läsa boken - Nattdjur - och berätta vad hon tycker. Sagt och gjort. Susan läser Edwards bok och när hon läser läser också vi. Alltså två böcker i en. Fiffigt tänkt. Samtidigt som Susan läser och intrigen i Nattdjur tätnar får vi följa hennes tankar kring boken, kring livet med den nye mannen-barnen-katten-hunden... och minnena av det gamla äktenskapet. Idén är som sagt mycket smart och snygg. Jag gillade den på stört. Kanske mer än själva boken faktiskt.

För Austin Wright har en tendens att bli lite tjatig. Kanske är det ett "grepp", men i så fall ett jag inte är särskilt förtjust i, att han i korta meningar och på något slags ältande vis upprepar vad huvudpersonerna tänker och hur de handlar (att likna boken vid de där amerikanska dokumentärerna där storyn inpräntas i en trehundra gånger för att man verkligen ska fatta är oändligt orättvist, men känslan jag får är lite densamma). Nu läste jag i och för sig ett oredigerat manus, men det här retliga sättet att skriva återkom så ofta att det inte kan ha att göra vare sig med översättningen eller att boken saknade den där sista finputsningen. Wright måste helt enkelt ha velat ha det såhär. Och varje gång det dyker upp blir jag irriterad och rastlös. Men så tar handlingen fart igen och jag är fast en stund till.

För det är verkligen spännande. Framför allt "boken i boken"; Nattdjur. Den är definitivt den bästa delen. Och till skillnad från Johan så gillade jag dess slut. Kan nog inte se hur den skulle slutat annorlunda (däremot kan jag hålla med om att Susan-delen gärna kunde ha fått en annan final, lite platt fall där. Ett snopet "blev det inte mer?"). Nu låter jag väldigt neggig märker jag. Det är inte meningen, för boken var visst bra. Bitvis strålande. Jag kommer att rekommendera den. Men jag älskade den bara inte på det sätt som jag trodde att jag skulle göra.

"Enastående och spännande... Den bygger på ett väldigt smart grepp och jag är så avundsjuk att jag inte kom på det själv."

Så sade Ian McEwan om boken i Babel för ett tag sedan. Och jag är också lite sur för att Ian McEwan inte kom på det här. För jäklar vilken bok det skulle blivit då!

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Många svar i "Änglarnas svar" av Stefan Einhorn

"Enligt en judisk legend sammankallade Gud änglarna för att få råd om människan skulle skapas eller inte. Vissa änglar svarade ja, andra sa nej. Änglarna kunde inte enas och medan de fortsatte att strida inbördes fattade Gud ensam beslutet och skapade människan. Inte ens änglarna kunde svara på frågan om människan skulle bli en välsignelse eller en förbannelse. Och om det är något mitt liv har lärt mig så är det att vi är båda delarna. Vilken sidan som slutligen kommer att triumfera är en öppen fråga."

Citatet avslutar Stefan Einhorns romandebut, passande i en berättelse om gott och ont, val och moral. Visst vet vi att det som är gott för den ena kan vara ont för den andra, och att samma handling kan uppfattas som samtidigt god och ond även för den som utför den, men Änglarnas svar blir det tydligt. För det är denna dubbelhet som Einhorn utforskar genom hela historien om den unga judiska Hanna. Hanna är en överlevare som kommer till Sverige med de vita bussarna vid andra världskrigets slut. Hon får anställning som barnflicka hos ett svenskt par för att ta hand om sonen Andreas. Inom sig bär hon fortfarande minnen av krigets och koncentrationslägrets fasor, men hur hennes historia kommer att påverka människorna runt omkring henne är omöjligt att förutsäga denna första tid.

Historien i Änglarnas svar rullas upp i retrospektiv, som berättelser i första person från dem de berör. Varje historia är ett fragment, en personlig tolkning, och helheten blir inte synlig förrän i romanens sista del, där den sista pusselbiten faller på plats. Boken är fängslande, jag läser snabbt och vill hela tiden få veta mer. De olika rösterna gör det tydligt hur samma händelser drabbar oss och tolkas på olika sätt. Det blir uppenbart att när det gäller rätt och fel finns det lika många svar som personer att fråga.

Det här är inte bara en personlig historia, utan också en engagerad skildring av en tidsepok, andra världskriget och dess efterdyningar, hur det påverkat människors historia i generation efter generation. Kanske är det också därför som berättandet emellanåt drabbas av ett undervisande drag, som om författaren velat få med mer information än vad som känns naturligt i berättarens mun. Men detta är en mindre anmärkning. I det stora fungerar greppet bra. Som extra knorr har Stefan Einhorn skrivit in sin egen familj i en liten biroll. Roligt, men kanske också en påminnelse om att det här är verklighet. Även om just Hannas historia är en produkt av Einhorns fantasi finns det tusentals historier som hennes.

Boken skildring av det judiska gettot i Lodz får mig också att vilja läsa mer. Kanske är det dags att plocka upp Steve Sem Sanbergs De fattiga i Lodz som av okänd anledning (hans Theres är bland det bästa jag läst) blivit liggande oläst hemma.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Årets julläsning

Alldeles strax är det dags för den sista kaotiska jobbdagen i butiken för jul. Märker att en hel del väljer att ladda med lite egen julläsning mitt i det hetsiga juklappshandlandet. Mestadels deckare, en del lättsmält. Det ska kopplas av. "Ska det vara inslaget?" "Nej, det är till mig själv." Ett leende. Det är alltid väldigt nöjda kunder som handlar böcker till sig själva dan före dan.

Självklart tänker jag också ägna julledigheten åt läsning. Efter moget övervägande valde jag att ta tåget istället för bilen uppåt landet för årets firande. Önskar att jag kunde säga att det var av strikta miljöhänsyn, men den övervägande anledningen var: tåg = mer lästid. Jag har ju nämligen (som vanligt) mer att läsa än jag hinner med. Ambitionen är alltså att läsa ikapp sådant jag missat under hösten.

I julpackningen det här året ingår sålunda: Änglarnas svar av Stefan Einhorn. Först hyllad av Eva, sedan ett blogginlägg av författaren själv. Finns inga ursäkter för att inte läsa. Och så Kerstin Ekmans senaste Grand final i skojarbranschen. Av recensionerna att döma en fullträff. Boken Ian McEwan önskar att han skrivit; Tony & Susan av Austin Wright har länge stått hemma (i oredigerad manusform, meckigare än en inbunden bok, därav att det inte blivit någon läsning av, men en lång tågresa torde vara det perfekta forumet för att övervinna detta motstånd. Dessutom är den ju varmt rekommenderad av Johan). Och så har vi Jonathan Franzens Frihet, ännu ett läsmåste. Kanske lite för mycket av en tegelsten för att packa ner, vi får se. Läsas ska den ju oavsett. Och även här gillade Johan jättemycket.

Det kommer att bli en rejäl packning, helt klart. Framför allt med tanke på inriktningen på mina julklappar som också ska tryckas ner i väskan. Hårda paket. Och tunga.

 

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Exakt tonträff i "Korparna" av Tomas Bannerhed

foto: Sara Mac Key

Ja, såklart. Såklart var Korparna precis så bra som alla sagt. Recensenterna. Augustjuryn. De har inte fel. I och för sig tycker jag fortfarande att Amanda Svensson borde fått Augustpriset, men Tomas Bannerheds debutbok är även den någonting i särklass. Hade jag inte redan satt ihop min tio-i-topp lista för i år hade den lätt kvalat in. Och minst två personer jag känner kommer att hitta den under granen på lördag.

Klas växer upp på den småländska landsbygden. Det är sjuttiotal, men så långt från Tillsammans-interiörer och demonstrationståg men kan komma. Fadern, småbonden, driver det arrenderade jordbruket vacklande på förtvivlans rand. Åskan, regnet, torkan, skadedjuren, arvet... det finns ingenting som inte tynger honom. Inne i hans huvud kraxar korparna. Dödens budbärare. Resten av familjen hukar under hans tröstlöshet, försöker skapa en känsla av normalitet mitt i det lidande kaos som är faderns. Klas vet att han förväntas ta över, och flyr ut i naturen. Till fåglarna där han får tröst.

Bannerhed har en exakt tonträff, en fantastisk blick för det han beskriver. Det är den andra boken på kort tid jag läser som med sådan närvaro beskriver ett far/son-förhållande (Min Kamp 3 är den första) och just i denna litterära exakthet finns beröringspunkter i berättelserna. Samt i rädslan inför fadern, i viljan att vara till lags samtidigt som tvånget att fly finns där hela tiden. Men inramningen är olika. Korparnas trånga landsbygdssamhälle, med oro inför vad grannarna ska tycka. Katastrofen som hela tiden hotar. För vad händer om fadern inte orkar längre? Eller modern? Om gården går omkull? Reella hot. Klas och hans lillebror Göran (döpta efter Lill-Babs hitlåt) är utlämnade på nåd och onåd.

Det är en klaustrofobisk berättelse, med detaljer som tränger sig på. Och naturbeskrivningarna är någonting i särklass. Det är i naturen som Klas hämtar styrka, skildringen av den är tung av symbolik. Det är helt enkelt otroligt bra, detta. Rafflande, instängt, vackert, sorgligt och någonstans långt, långt därinne en liten strimma hopp. Jag välkomnar verkligen Tomas Bannerheds författarskap. Tydligen skrev han i tio år på Korparna. Hoppas det dröjer betydligt kortare tid tills nästa roman dyker upp.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

"Gå sönder, gå hel" av Sofia Nordin

Lena lever ett liv på flykt, i skogen och sedan i staden, med ett litet barn tätt, tätt tryckt intill bröstet. Först är det sommar, sedan blir det vinter, kallt. De bor under presenningar, i källarförråd. Efter ett tag vet Lena inte längre vad det är hon flyr ifrån, bara att hon måste hålla sig undan. Hon och barnet. Och hon är bra på det. Ingen ska hitta dem.

Även Anna flyr. I den perfekta villan i förorten, med sin vanliga, vanliga man Anders, deras två normala hundar och deras två alldeles normala barn. Ändå måste Anna hela tiden hålla sig undan, stänga av det som är Anna, alla starka känslor, allt som påminner om förr.

Lena och Anna, två liv som flätas samman, som hör obönhörligt samman. Två förutbestämda öden. För det kan bara sluta på ett sätt. Eller? Det finns flera sätt att gå sönder på, men hur går man hel?

Sofia Nordins roman Gå sönder, gå hel är en riktig bladvändare. Kapitlen om Lena och Anna varvas och jag läser febrigt snabbt. Måste veta hur det går. En thriller utan mord och sammansvärjningar, mitt i vardagen, två till synes helt olika öden, skilda åt bara genom en blinkning, en slump, mitt i ett Sverige man känner igen. Romanen är också ett utforskande av identiteter, tvillingmotiv, paralleller. Kan man låtsas så mycket så att det man låtsas blir sant? Går det att förändra sin värld, sitt liv, sin identitet med viljan? Och om det går, vad blir resultatet - ett lyckligt slut? Det finns många möjliga svar i boken, men inga sanningar slås fast. Och jag gillar det.

Gå sönder, gå hel är det första jag läser av Sofia Nordin. Jag har tidigare stått och fingrat på hennes ungdomsromaner (hon har Augustnominerats både för Natthimmel och Det händer nu) och det här har definitivt givit mig mersmak. Räkna med fler rapporter om Nordin här i bloggen framöver.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Effektiv spänning - Lisa Marklunds "Du gamla du fria"

Det var längesen jag läste någonting så gastkramande som Liza Marklunds nya Du gamla du fria. Hennes nya deckare är ett enormt lyft efter bottennappet med James Patterson. Här talar vi om effektivt språk och lika driven handling.

Annika Bengtzon är tillbaka, om än tilltufsad. Hon snubblar över ett kvinnolik, och Liza får anledning att lyfta sin favoritfråga: Kvinnomisshandel där männen kommer undan. Småpåvarna på kvällstidningen får som tidigare styra och ställa med billiga löp, och Annika Bengtzon blir alltmer frustrerad.
Men spänningen ligger i det kidnappningsdrama som hennes Thomas hamnar i under ett UD-uppdrag i Afrika. (Jo, de är återförenade.) Skeendet är kusligt aktuellt - en svensk har just nu blivit kidnappad i ett afrikanskt land. Liza Marklund utvecklar sitt drama - genom hot och förhandlingar - till en rafflande upplösning.

Du gamla du fria är absolut den perfekta juldeckaren, gjord för sträckläsning en ledig dag.

Eva Killberg
Bokia Killbergs Ängelholm