Fullt av författare i helgen!!

Vi närmar oss jul, med sedvanlig författaranstormning i våra butiker. Bara i helgen kan ni träffa Hasse "Kvinnaböske" Andersson, Kim Kimselius, Lars Yngve, Kalle Lind, Kringlan Svensson, Karin Wahlberg, Eva Rydinger och författarduon Butler&Öhrlund.

Under Aktuella Evenemang ser ni när och var. Där har vi också samlat resterande författarbesök fram till jul. Få saker är bättre att få i julklapp än en bok. Det skulle i så fall vara en signerad bok ;-)

Välkomna in till oss!

Bokhandlarna svarar: Vilken bok har gjort dig riktigt rädd?

I måndags hade vi sällskap i Bokboxen av gästbloggaren Ulf Ellervik som försökte reda ut varför vi älskar att bli skrämda. Inte särskilt osökt ställde vi oss då frågan vilka böcker det  egentligen är som skrämmer oss bokhandlare från vettet?

Veronica Wästergård, Växjö: Jag skulle ju kunna svara lite kaxigt på denna fråga att det finns ingenting som skrämmer mig… Men om man menar saker jag kan få mardrömmar av, är det definitivt en annan sak. Böcker där barn försvinner, blir utsatta för övergrepp eller misshandlade ger mig mardrömmar. Men på något sätt dras jag till dessa gripande berättelser ändå. Tror att jag hoppas på ett lyckligt slut. Några exempel: Caroline Engvalls Skuggbarn: Om barn och ungdomar som säljs för sex i Sverige. Vad är det för land vi lever i?! Usch!!! Tomas Eriksons Vanmakt: Thriller om spädbarn som försvinner från en engelsk diplomatfamilj… Ger mig rysningar… Malala Yousafzais Jag är Malala: Fruktansvärd attityd mot kvinnor och barn. Grymt orättvist att barn inte bara får vara barn… MÅSTE LÄSAS!!!

Eva Killberg, Ängelholm: Vad kan vara mer skrämmande än att ondskan bor granne med dig? Läs Hans Koppel - och du förstår precis vad jag menar. Denna pseudonym används av barnboksförfattaren Petter Lidbeck. Och måtte ingen unge hitta hans nya vuxenböcker! Hans Koppel skriver nu om det infernaliska som lurar i din närhet, som skulle kunna hända dig... och inte mindre ruggigt blir det av att alltsammans utspelas i Helsingborg, i områden som man känner igen... Kommer aldrig mer igen var hemsk, Kom ska vi tycka om varandra var urskrämmande. Och snart ska jag bli hispig igen, av den allra nyaste Hans Koppelrysaren: Om döda ont. Det blir en sömnlös natt...

Johan Zillén, Center Syd: En bok som skrämde s**ten ur mig i unga år (ca 11 gissar jag) var Whitley Striebers Varulvarna (The Wolfen, 1978). Kommer ihåg att jag inte vågade läsa den när jag var ensam hemma. Inte ens i dagsljus. På senare år tycker jag att Joe Hills En hjärtformad ask, i alla fall första halvan av boken, är rysligt härlig läsning. Delar av Max Brooks Världskrig Z ligger också bra till. Mycket ruggigare än filmen med samma namn, som har mycket lite med sin förlaga att göra. Boken är långt mer Walking Dead i tonen. Annars så blir jag i vuxen ålder långt mer skrämd, och ilsk, av en annan sorts litteratur. Gellert Tamas två böcker Lasermannen och De Apatiska, Poohl & Ekmans Ut ur skuggan : en kritisk granskning av Sverigedemokraterna, Maria Svelands Hatet, Avhopparen : Mina 20 år inom scientologin av Robert Dam och Den Amerikanska högern av Martin Gelin till exempel skrämmer mig alla långt mer än vad Stephen King och Clive Barker någonsin gjorde.

Odette Gross, Helsingborg: En av oss av Åsne Seierstad – En bok som gör mig riktigt rädd. En bra författare kan få en att se bilderna hon beskriver framför sig, en fantastisk författare kan få en att känna sig som om man är där. Åsne Seierstad tillhör den sista kategorin, men när ”där” är Utøya den 22 juli 2011, är det inte odelat positivt. Jag vill inte känna paniken och förstå hur ungdomarna där hade det. Jag vill inte heller vara med de anhöriga som vet vad som händer och inget kan göra. Och jag vill absolut inte följa Anders Behring Breivik medan han planerar och utför de värsta dåden i modern tid. Jag vill inte. Men jag kan inte sluta läsa.

Susanna Mattsson, Jägersro: Det känns märkligt att skriva om fiktiva rädslor när jag just nu sitter i min skogsglänta och hör träd knäckas i stormen runt omkring, men here we go... Min första riktigt ruskiga läsupplevelse måste ha varit Mio, min Mio (men det var ingen hand... Det var en klo AV JÄRN!!!! Det är ju fortfarande sjukt läskigt!). I lågstadieåldern dök en spännande B. Wahlströms-bok upp som hette Seansen. Jag lånade den av en kompis och läste den maniskt, livrädd. Den handlade om en flicka som var besatt och lurade andra barn att hålla seans om jag inte missminner mig. Ruskigt rafflande, bara namnet fick mig att rysa. Numera är det författare som Amanda Hellberg som håller mig vaken på nätterna (dock inte den senaste boken). Jag älskar att bli skrämd av det spöklikt övernaturliga, som ändå ligger så nära verkligheten att det faktiskt skulle kunna hända... Vill jag blir rädd på riktigt, riktigt däremot - då är det bara att läsa tidningen.

Farväl till Öland - Johan Theorins "Rörgast"

Efter utflykten till Västergötland i Sankta Psyko är Johan Theorin nu tillbaka i välkända trakter - Öland och det fiktiva samhället Stenvik, tillsammans med likaledes välkända karaktärer.

I Rörgast, som avslutar den så kallade Ölandskvartetten, står den välbärgade familjen Kloss i centrum. Ett gäng ganska skrupulösa individer som med hjälp av familjeförmögenheten driver en flashig resort i trakten. Familjen Kloss har i generationer varit illa sedd bland vanligt folk, och ju mer historien utvecklar sig, desto större blir läsarens förståelse för denna skepsis. Den här sommaren, varm och tryckande, återvänder dock en man vars känslor för familjen är betydligt djupare. Han har kommit tillbaka för att skipa rättvisa. Och han drivs av ett vitglödgat hat.

Vad han inte räknat med är att en liten pojke ska hamna i hans väg. Och att denna pojke kommer att vända sig med sina skräckfyllda upplevelser till den sega gamla Gerlof - känd för att inte släppa taget om ett saftigt mysterium när han väl fått korn på det. För kan det verkligen vara ett spökskepp, med zombies och allt, som pojken råkat befinna sig på den där natten när han våt och skakande bankar på Gerlofs sjöbodsdörr?

Skumtimmen, första boken i den här serien, var verkligen en makalös läsupplevelse. En perfekt avvägd blandning mellan krypande spökhistoria och kriminalroman, i det där smygande gränslandet mellan fantasi och verklighet, och med det karga och vackra Öland som en slags tyst huvudperson. Sedan dess har jag läsa allt av Theorin förutom novellsamlingen På stort Alvar, men jag tycker aldrig att han riktigt har nått upp till första bokens höjder. I Rörgast både lyckas och inte lyckas han.

Delar av historien, de som slingrar sig bakåt i tiden och berättar den återvändande mannens historia, är oavbrutet engagerande. Nutidshistorien däremot, kan emellanåt kännas lite sökt och långrandig. Dessutom är det synd att låta några av romanfigurerna förbli kantiga skisser, när övriga är så mångfacetterade. När Theorin så tydligt kan, varför inte lägger han inte krut på hela historien? Sägas bör dock, för rättvisans skull, att de berättarröster som för historien framåt (boken korsklipper mellan flera historier, där den nystar och vindlar sig fram mot gåtans lösning och ett dundrande klimax) alla är fint tecknade.

Sedan undrar jag varför måste de övernaturliga elementen tonas ner så mycket till förmån för kriminalhistorien. Nej, jag vill inte ha allt förklarat! Inte i den här typen av bok. En spökhistoria mår bra av att få behålla sina mystiska element.

Hur lyder då domen? Ja och nej, som min samhällskunskapslärare på högstadiet brukade säga. Theorin har tagit sig ordentligt sedan oinspirerade Blodläge. Rörgast hamnar någonstans i klass med Nattfåk (bok två i serien). Det är spännande, lagom rysligt (åtminstone ibland) och välskrivet för det mesta. Öland är skildrat med sedvanlig fingertoppskänsla. Hade boken varit skriven av en annan författare är hade jag varit ännu nöjdare. Men tack vare Skumtimmen ställer jag högre krav på Theorin. En jullovsbok, helt klart. Men inte den där slags läsupplevelse som dröjer sig kvar efter att boken är slut.

Jag kommer nog att sakna Gerlof vad det lider, men kanske är det bra att låta serien nå vägs ände. Jag ser gärna något rent historiskt, med mystiken i behåll, från Theorin nästa gång.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Gatukatten Bob - i levande livet!

När man är i London kan man inte undgå att lägga märke till de många hemlösa som sitter i portarna eller går runt och tigger, och det är inte helt ovanligt att de har en hund som följeslagare. Men katt har jag bara stött på en gång. Det var i november 2009 och katten hette Bob. Jag stannade och pratade en stund med hans husse James som berättade om hur han hittat Bob skadad och hungrig och tagit hand om honom. Givetvis blev det också klapp på huvudet och en massa fotograferande, Bob är helt underbar!

Döm om min förvåning när jag förra året såg boken A Street Cat Named Bob av James Bowen i en bokhandel i London. Och ännu mer förvånande är att den nu är en av våra storsäljare till jul! (Gatukatten Bob på svenska)

Boken handlar givetvis om Bob och om den oväntade vänskapen mellan James och Bob, men den ger också en inblick i hur livet i London kan vara när man hamnat på glid. James beskriver sin situation och hur den förändras tack vare Bob. Absolut värd att läsa och en perfekt julklapp till kattälskaren!

Odette Gross
Killbergs Bokhandel Helsingborg

Gästbloggaren: Ulf Ellervik

foto: Johanna Berglund

Skräck i vintermörker

Det är något visst med vinterns korta dagar. När kvällarna mörknar, när regnet och snön smattrar mot rutan och vinden viner utanför husknuten. Då känns det skönt att krypa upp i favoritfåtöljen och njuta av en god bok. Inte helt sällan blir det en deckare eller kanske till och med skräckroman. Frågan är bara varför vi njuter av att bli skrämda? Svaret hittar vi som alltid i hjärnan och dess förunderliga kemi.

Varje gång vi handlar på ett sätt som gör att våra egna gener kan föras vidare startar hjärnan sitt belöningssystem. Då frigörs signalsubstansen dopamin och vi upplever en känsla av lycka - vi njuter. Eftersom systemet är starkt kopplat till vår överlevnad ger både mat och sex kraftig belöning. Belöningssystemet är dessutom så finurligt konstruerat att det hela tiden jämför utfall med förväntan. Så länge upplevelsen blir bättre eller åtminstone lika bra som förväntat njuter vi. Om upplevelsen är svagare blir vi i stället gruvligt besvikna. Det är därför inte så underligt att vägen ibland kan upplevas som mer njutningsfylld än själva målet. Det är heller inte så konstigt att vi snabbt vänjer oss. Visst är den första tuggan av glassen bäst? Det gör också att vi sakta men säkert avtrubbas. Den äventyrslystne måste hitta allt mer avancerade äventyr liksom det sorgligt nog verkar som att vi inte kan vara himlastormande förälskade i evinnerliga tider.

I detta perspektiv kan det verka en smula underligt att vi faktiskt kan njuta av ren och skär rädsla? Här skiljer sig människan, och apor, från de flesta andra djur. Vi är nämligen makalöst nyfikna. Under evolutionens gång har nyfikna individer gynnats över de mer räddhågsna och genom att utforska och förstå faror kan vi hitta nya miljöer som hjälper oss att överleva. Det är därför vi får en belöning, i form av en dos dopamin, när vi övervunnit vår rädsla och överlevt faran.

Det är också därför vi inte kan hålla oss borta från faran. Vår nyfikenhet tar helt enkelt över. Som tur är kan vårt belöningssystem inte riktigt skilja mellan verklig och påhittad fara - båda ger effekt. Upplevelsen av en actionfilm kan vara lika stark som om vi faktiskt var på plats själva i det störtande flygplanet. Sedan är det bara upp till var och en att bestämma hur mycket fara vi behöver för att dopaminet ska flöda. Vissa måste klättra i berg medan det för andra räcker utmärkt med en spännande bok i fåtöljen därhemma.

Jag gillar att bli skrämd av en riktigt bra skräckroman - en sådan som kryper in under skinnet och som därtill är intelligent förpackad. Tyvärr är de svåra att hitta. Problemet är att det är själva vägen som ger effekt och så fort det otäcka avslöjats faller skräcken oftast platt. Men, riktigt skickliga författare kan bygga upp en kuslig och trovärdig stämning som sänder kalla kårar ner längs ryggraden. Jag njuter av varje tillfälle.

Ulf Ellervik utforskade i boken Ond kemi (2011) människans och kemins mörka sidor. Uppföljaren, Njutning (2013) handlar istället om allt som skänker njutning - där skräck och rädsla samsas med mat, parfymer, förälskelse, konst och ren och skär lättja.

Fem vinnare av "Livbåten"!

Att Charlotte Rogan inspirerades av filosofen Rousseau när hon skrev Livbåten var det många som visste. De flesta visste till och med hur det stavades, medan vår franska var mer än lovligt knackig i tävlingsinlägget ;-) Bot och bättring lovas!

I alla fall, vi gratulerar Helena från Odensbacken, Åsa från Halmstad, Berit och Anita från Malmö och Åsa från Stockholm som får varsitt signerat exemplar av Livbåten i brevlådan inom kort!

Förra veckan gästbloggade Charlotte Rogan hos oss. Läs hennes text här.

Riktig fin julläsning utlovas!

Dags att rädda världen!

 

Ett mörker sveper in över Engelsfors - apokalypsen närmar sig. Kommer De Utvalda att kunna rädda världen från demonerna? Ååååååååå JAAAA! Jag är äntligen tillbaka i Engelsfors - ondskans plats. Som jag har väntat. Ända sedan jag hetsläste Eld i april förra året (förra året, vi pratar alltså ett och ett halvt års lidande) har jag väntat. Väntat. Väntat. På Upplösningen. Och när Nyckeln äntligen kom ut och blev läst. Lycka!

Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg är inte ensamma om att skriva om ungdomar med övernaturliga krafter. Hyllorna i bokhandeln har de senaste åren bågnat under tyngden av vampyrer, häxor, trollkarlar, änglar och zombies. Men Engelsfors-trilogin sopar fullständigt banan med de övriga. Författarna lyckas att måla tonårsvärlden precis så trång och kvävande som den kan vara, levererar fullkomligt trovärdiga karaktärer med fullkomligt trovärdiga liv och problem utanför den magiska världen. Och så på detta - magin! Uppdraget att rädda världen! Vem hade inte, likt bokens huvudpersoner, känt skepsis, rädsla och tvekan inför ett dylikt koncept.

Skillnaden mellan  de övriga i böckerna genren och Bergmark Elfgrens och Strandbergs magiska universum är att de får mig att tro på att det här verkligen skulle kunna hända. Häxor, demoner, beskyddare. I den allra vanligaste av vardagar. I en liten svensk bruksort. Bara det en bedrift. Sedan är ju böckerna så fruktansvärt osläppbart spännande att de förvandlar mig till litterär bulimiker på nolltid (tur att sista boken var så tjock, över 800 sidor - men vad hjälpte det. Nu är den slut. Suck).

OBS! Spoilervarning!
Har du inte läst del ett och två, Cirkeln och Eld, sluta läsa nu. Gå till din närmaste bokhandlare eller närmaste bibliotek och införskaffa dem. Läs! Du kommer inte att ångra dig.

Har du redan läst de andra böckerna i serien så får du fortsätta...

De är inte många kvar nu, efter att Ida dött på vårdagjämningen. De av De Utvalda som är kvar har svetsats tätare samman. Det finns ingen tid för återhämtning. Apokalypsen kommer. Men hur ska de kunna genomföra sin uppgift när tre av den ursprungliga cirkelns medlemmar inte längre finns bland dem?

Samtidigt som de får svar på allt fler av sina frågor, blir det allt svårare att veta vem de kan lita på. Och när det avgörande ögonblicket närmar sig uppstår en valsituation som kommer att pröva deras lojalitet i grunden.

Jag sträckläser såklart. Släpar med mig boken på Stockholmresa trots dess tjocklek (pocket brukar ju annars vara grejen vid längre förflyttning). Och slut tog den. Alldeles för snabbt. Precis som de tidigare. Och jag veeet att författarna sagt att det inte blir någon fortsättning. Men öppnar inte slutet upp för det ändå?? Väl? Väl? Pretty please? För jag vill inte behöva ta farväl av Minoo, Anna-Karin, Linnéa och Vanessa riktigt än. Jag är inte redo! Framför allt inte som att det här är boken där jag känner att jag verkligen fått komma dem nära. Nu känner jag dem liksom på riktigt. De är ju mina kompisar. Då kan det väl inte bara ta slut?

Om inte annat har jag ju filmen att se fram emot. Premiär 2015 efter vad jag kunnat läsa mig till.

Ändå drabbades jag inte av den där första överväldigande knockouten från första boken. Inte för att Nyckeln på något sätt är sämre, precis allt som varit bra med de två tidigare böckerna är minst lika bra här. Men överraskningsmomentet i att hitta en helt galet bra ny ungdomsserie försvinner ju av förklarliga skäl i bok tre. När Cirkeln kom ut utropade jag den också på stående fot till årets ungdomsbok. I år är konkurrensen hård, både från Förr eller senare exploderar jag och Francesca. Men där i topp tre ligger den. Magiskt bra. Magiskt.

Vill ni veta mer om vad jag tyckte om Cirkeln och Eld? Klicka här och här. Och såhär tyckte jag förresten om seriealbumet Berättelser från Engelsfors.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro