Första gången jag läste Sara Stridsberg var i Bang, som jag brukade ha med mig till gymmet. Eventuellt ligger det något motsägelsefullt i att läsa ett feministiskt magasin medan man milt självhatande springer så att svetten sprutar på löpbandet, men för mig var det en ren överlevnadsstrategi. Kroppstuktningen fick vägas upp med en lagom dos feministisk kämpaglöd. (Jag gymmar inte längre, by the way. Livet är för kort för den sortens tristess.)
Stridsbergs artikel var förresten också en smula motsägelsefull. Den förespråkade Pomperipossa som kvinnlig förebild. Jag fann det ytterligt befriande. Och så var det tonen. Det där särpräglade, stridsbergska, suggestiva och poetiska tilltalet som på ett ögonblick förflyttar en till en helt annan dimension. Det drog i mig. Det svindlade. Jag tänkte: "Vem har skrivit det här? Jag älskar henne."
Pomperipossatexten har kanske 15 år på nacken. Författaren själv säger nu att det är den barnsligaste hon någonsin skrivit. Men vad bryr jag mig om det när det här blir dedikationen i min "Beckomberga":
Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar