När man läser Knausgård är det oundvikligt att känna sig lite lätt lobotomerad. Vilken minnesskärpa den mannen besitter! Jag brukar smickra mig med gott komihåg, men i jämförelse... Guldfisk.
Sedan är minnet såklart subjektivt. "Min kamp"-sviten presenterar en sanning, författarens självupplevda, och de personer som passerat genom hans liv får också finna sig i att framställas genom hans minnes lins. Det är på många sätt en hänsynslöst projekt. Och det slår mig tydligare i femman än tidigare. Mer om detta längre fram.
Romanen behandlar tiden i Bergen. Knausgård kommer dit som 19-åring för att gå på Skrivekunstakademiet. Nu ska han äntligen bli författare! Fjorton år senare flyttar han därifrån som just det, bakom sig lämnar han spillrorna av sitt första äktenskap. Som vanligt är det en fullständigt lysande skildring. Från det att den unge Karl Ove presenterar sig på författarskolan med att hans prosa ligger någonstans mellan Hamsun och Bukowski (hahahah...!? Så kvävs skrattet kvävs i ett slags pinsamhetsparoxysm) till den dramatiska slutscenen.
Romanen följer en slags omvänd dramaturgi. De där första åren (och de är många) - de misslyckade studierna på Skrivekunstakademiet, ensamheten, de plågsamma försöken att skriva som aldrig resulterar i något, knappt ens en refusering eftersom han inte får ur sig text medan han ser sina vänner debutera - upptar en stor del av de dryga 600 sidorna. När saker och ting väl "börjar hända" - han träffar sin blivande hustru, skrivandet äntligen lossnar, romanen blir antagen, fadern dör - går det snabbt. Det minutiösa dokumenterandet avtar, tiden rusar. Hade detta varit en så kallat vanlig bok hade man kanske känt sig lite blåst på konfekten.
Nu är det ju långt ifrån en vanlig bok, det här. Och som vanligt när det gäller Knausgård är det inte vad som berättas, utan hur det berättas som är det viktiga. "Min kamp 5" (om man väljer att läsa den fristående, som man absolut kan) på många vis är en traditionell coming of age-roman. En ung man kämpar för att skapa sig ett namn, vill skriva men kan inte, dränker självföraktet och inbundenheten i floder av alkohol, läser böcker och lyssnar på musik, träffar flickvänner, är otrogen mot flickvänner, får ångest, startar ett band... Ja, vi har sett, hört och läst det förut. Kanske har vi till och med varit denna person. Men sällan ser man det beskrivet med sådan obarmhärtighet, en sådan skärpa. Det finns inga halvtaffliga ursäkter, inga humoristiska ryckanden på axlarna. Inga försök att framstå som ens det minsta cool.
Och för oss som läst hela serien är det mycket som faller på plats. Relationen till fadern. Relationen till alkoholen. Relationen till det motsatta könet. Det ständiga ifrågasättandet av den egna förmågan (hörde jag någon säga fadern?). Och, framför allt, relationen till skrivandet. När det äntligen lossnar, efter åratal av ångest, sveps allt annat bort. (Plötsligt framstår det här projektet inte som ett val utan en nödvändighet. Skrivandet är det slutgiltiga. Det som ger livet mening. Klart då att man vill skriva 5000 sidor om sitt liv. Måste skriva.) När skrivkrampen återkopplar greppet efter debuten. Ja, då krampar man också som läsare. Med Karl Ove. Med hustrun. Med relationen. Nästan färdig med den här serien kan jag lugnt säga att jag aldrig läst något liknande (dags att ta tag i Proust kanske - har bara läst den första och delar av den andra "På spaning...")
Jag fullkomligt älskar det här mastodontprojektet till roman (alla delarna räknas ju egentligen som en enda). Den klara blicken, det makalösa språket, att på detta sätt få krypa under skinnet på en annan människa. Men efter att ha läst "Min kamp 5" tänker jag mest av allt på igenkänningen. Den unge Karl Ove kunde på många sätt inte vara mer olik mig, men det finns något i detta att gå så djupt in, längst in till kärnan, som gör att igenkänningen ändå blir stark. En människa känner igen en människa.
Knausgård sade i en intervju jag läste någonstans att liv liknar liv. Kanske är svaret så enkelt att vi älskar "Min kamp" för att det handlar om oss alla.
Några ord slutligen om hänsynslösheten. Jag tänker framför allt på porträttet av den första hustrun, journalisten Tonje Aursland. Men även på flickvännen före henne. Vilken mardröm att hjälplöst se sin relation utfläkt inför tusentals läsare. Parallellt med de sista sidorna i romanen lyssnar jag på radiodokumentären Aursland gjorde för ett par år sedan. Den om att bli ofrivillig romanfigur. Att Knausgård är allra hårdast mot sig själv är en klen tröst när kvällstidningarna vägrar sluta ringa.
Här, här och här skriver jag om "Min kamp" del 2-4.
Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel JÄgersro
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar