Adjö Karl Ove!

Nu är kampen över och det är med sorg i hjärtat jag inser att min flera år långa relation med Karl Ove Knausgård är slut. Tung av separationsångest stryker jag med fingrarna längs den långa raden av böcker i hyllan. Adjö, adjö. Jag visste ju hur det en dag skulle vara över. Men inte att det skulle kännas såhär... tomt.  När jag hörde den sista meningen* läsas upp ville jag ropa: "Men jag då Karl Ove! Tänk på mig! Vi har ju något fint här. Kasta inte bort det!"

* Spoilervarning! Sista meningen: ..."och hela vägen ska jag njuta, verkligen njuta av tanken på att jag inte längre är författare."

Men jag tror honom inte. Ingen som läst den här sviten kan väl tro att han på riktigt kommer att sluta skriva. Väl? Väl?

Nog av klagosång. Så vad tyckte jag då om "Min kamp 6". Jo förutom att jag kunde ha valt ett annat format än ljudbokens (den 400-sidiga Hitler-essän gjorde sig inte riktigt på det sättet, som ni minns) så är jag som vanligt efter en avslutad Knausgård-match lite intellektuellt torktumlad. För hela hans värld, den flyttar liksom in i en. Alla intryck, all känslor, alla associationer. Och på det den vardagliga exaktheten (kaffebryggarens ständiga bubblande). Det är som att leva dubbelliv ett tag. Sitt eget och Karl Oves. Och att leva hans liv... ja, det är ingen lätt sak, det är det inte. Men att få läsa det är alldeles, alldeles underbart.

Sjätte bandet i serien skildrar livet från det att första boken ska komma ut i Norge (turbulensen, farbrodern som hotar med stämning, ångesten inför att de som figurerar i boken ska läsa) till det att sista meningen i sista boken är skriven. Det är som vanligt helt briljant, även om det inte är mitt favoritband (favoriterna är bok 2, 1 och 5 - i den ordningen). Allt från vardagslivet med barnen till hustruns psykiska sjukdomsutbrott är skildrat med sedvanlig skärpa. Insikten om vad det egna projektet kostat de närmsta slår ned som en blixt. För sent att ångra något. Jag tvivlar dock på att det någonsin fanns ett alternativ.

Kanske lider romanen lite av något slags redovisningsbehov (ja, jag inser ju att det blir skrattretande i sammanhanget. Såklart lider den av ett redovisningsbehov), ett slags kronologiskt allt-ska-in-före-slutet-berättande, med förlorad dramatisk kurva som konsekvens. Och jag förstår fortfarande inte riktigt vad den där essän har med resten av sviten att göra. Förutom att resonemanget om namnet - att utan det är vi inget (alternativt allt) - kan kopplas till projektets sanningsanspråk.

Men det gör ju inget. För Knausgård är som bekant en gudabenådad berättare och ger han så ut Skånetrafikens tidtabell kommer jag gladeligen att läsa. Tills dess har jag som tur är "Själens Amerika" och "Hemma - Borta" att bota abstinensen med. Och Karl Ove - ändrar du dig och börjar skriva igen, så väntar jag på dig. Jag väntar hur länge som helst.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro