Ett stort ord som ofta nämns i stora sammanhang. För visst är det något magiskt med de som vågar spränga gränser, kliva utanför ramarna och sedan stå rakryggad och försvara sina val oavsett vad omgivningen har för åsikter?
Man riskerar att förlora vänner, familj och till och med i vissa fall – sitt liv.
Då krävs det ett stort mått av oräddhet.
Den dagen då jag bestämde mig för att skriva en roman kände jag mig som en av de där magiska människorna. Beslutet var livsavgörande på något sätt. Barnen var stora, jag behövdes inte lika mycket på jobbet och det var dags att sluta hitta på ursäkter för att inte skriva den historia som legat och malt i bakhuvudet en längre tid.
Show, don't tell.
Den skrivresan tog två år och oj, så läskigt det var. Det är skrämmande att bli bedömd, risad, rosad och eventuellt refuserad. Men när jag tittade på manushögen slogs jag av insikten. Jag hade verkligen gjort det! Jag hade tagit ett ganska kontroversiellt beslut och hållit fast vid det. Känslan var obeskrivlig och beroendeframkallande. Att skriva förvandlades från en önskan till ett behov eftersom det fått mig att utvecklas som människa.
Jag kan tänka mig att det är så maratonlöparna känner under ett pågående lopp. Man är utmattad och tänker att man aldrig någonsin mer kommer att utsätta sig för samma pärs. Men det är när målgången kommer allt närmare som det händer. Tröttheten försvinner, kraftlösheten växlar över till en målmedvetenhet och där, på upploppet, är det modet som bär fram en den allra sista biten.
Men att våga behöver inte alltid handla om livsavgörande beslut. Det kan handla om att, trots ett bankande hjärta och högt adrenalinpåslag, kunna förmå sig att sitta stilla när en geting surrar ovanför huvudet, åka på den där resan alldeles ensam eller att kasta sig ut från brokanten och känna hur kroppen rycks tillbaka av en utsträckt bungylina.
När jag skrev "Stanna innan du går" tyckte jag ofta väldigt synd om Malin som är huvudkaraktären. I sin yrkesroll som kulturrecensent är hon trygg och kompetent, i sin författarroll något helt annat. För att inte prata om den synen hon har på sig själv som människa. Den lilla djävulen på axeln fyller henne med tvivel ända upp till bredden och mer än en gång flyger tankarna genom hennes huvud att om hon bara spenderade några timmar i gymmet eller helt enkelt bara ansträngde sig lite mer så skulle allt ordna sig. Hon, sviken och ensam, vill ju bara vara lycklig. Men hur hon än försöker lyckas hon inte hela vägen fram. Tills den dagen hjälpen kommer från ett minst sagt oväntat håll. Och det är då hon finner modet att för en gångs skull tänka på sig själv och på vad som får henne att må bra. Jag kan ärligt säga att när boken var klar så var jag omåttligt stolt över Malin. Stolt över att hon tordes och över allt hon lärde sig under resans gång.
Alla behöver vi göra lite tokiga saker emellanåt. Som att till exempel äta en baklängesmiddag, att det är okej att inte vara så duktig hela tiden och framför allt – förstå att det faktiskt finns människor som utan baktanke gillar dig.
Precis som du är.
Det är modigt om något.
Åsa Bonelli (1968) är född i Stockholm och är utbildad hudterapeut. Hon jobbar idag administrativt i en livsmedelsbutik. Åsa har två vuxna barn och bor i Stockholms innerstad med sin man. Förutom att skriva så brukar hon träna, läsa och umgås med vänner. ”Stanna innan du går” är hennes debutroman.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar