Ännu en fullträff, Sharon Bolton!

Ända sedan jag första gången stiftade bekantskap med serien om Lacey Flint har jag, som ni vet, varit ytterst förtjust i Sharon Bolton (som för övrigt tillsammans med Elizabeth Hand (svim!) var en del av författarbonanzan på Crimetime Gotland härförleden – säkert dötrist och långtråkigt och alldeles, alldeles underbart för dem som var där). Men faktiskt hade jag efter fyra böcker hunnit bli yttepyttelite trött på Lacey. Döm av min glädje när fristående Små svarta lögner som kom förra året var en riktig höjdare (rec här). Och jubel och klang! Nya Daisy in chains är ännu en fullträff!

Maggie Rose är en hemlighetsfull och tillbakadragen advokat och true crime-författare som har för vana att ta sig an bara de riktigt spektakulära fallen. När den dömde seriemördaren och charmören Hamish Wolfe vill anlita henne är hon tveksam. Hamish är ung, snygg och karismatisk, och hans beundrare är säkra på att han är oskyldig. Men Maggie tar bara de fall hon vet att hon kan vinna. Trots det är hennes nyfikenhet är väckt. Kanske är hon inte så immun mot hans charm som hon trodde. Och kanske är hon inte heller så osynlig som hon hoppats...

Ja, det må låta lite lökigt såhär i kort sammanfattning, men Daisy in chains är på det hela en riktigt rafflande historia. Vår blåhåriga (jodå) hjältinna Maggie är en välkommen ny bekantskap. Det är synd att det är en fristående bok, för jag hade gärna träffat henne igen. Och historien om Hamish är just av den där är-han-skyldig-är-han-inte-skyldig-sorten som gör att man girig läser (i det här fallet lyssnar) vidare. Faktiskt tycker jag om alla bokens huvudpersoner, såväl skurkar som hjältar, vilket gör läsningen bra mycket mer intressant än om det funnits en tydlig bad guy i sammanhanget. En stor del av behållningen just detta: Finns det ens en bad guy?

Visst, visst, boken innehåller också en del svagare element. Hur i hela helsefyr har en stjärnadvokat som Maggie har lyckats hålla sig undan offentligheten (inte en bild!) i en tid av sociala medier och skvallerpress? Och så motivet... kanske egentligen inte världens mest trovärdiga. Men kära vänner, vad gör det, när det är så här spännande hela vägen? Daisy in chains har det jag i första hand vill ha ut av en kriminalroman – välskriven underhållning. Och så nöjd är jag att jag faktiskt åter känner mig redo för lite mer av Laceys trasiga förflutna och Joesburys turkosa(!) ögon.

Jag sträcklyssnade på den engelska ljudboken, men för er som föredrar svenska och papper så finns boken sedan ett par veckor även i detta format. Läs den!

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro