Nästa!

Jag blir alltid lite misstänksam när jag hör “Nästa Stieg Larsson/Da Vinci-koden/Harry Potter!!”, eller i just detta fallet ”Nästa Gone Girl!”.
Oftast är sådana påståenden fabricerade av beräknande marknadsavdelningar, som gör allt för att knyta an sin ”produkt” till vad som helst som råkar vara hett för ögonblicket.
Och jag har läst mer än en bok det senaste året som lanserats som perfekt för älskare av Gillian Flynns största succé hittills.
De flesta har inte varit i närheten.

Så hur står sig hypade, buzz-thrillern ”Kvinnan på tåget” i konkurrensen?

”Rachel tar tåget samma tid, varje dag. Varje dag stannar tåget till vid samma signal och varje dag betraktar Rachel det unga paret i huset intill spåret. Jason och Jess kallar hon dem. I Rachels ögon är deras liv perfekt. Men en dag ser hon ut genom tågfönstret och upptäcker något som skakar om henne totalt. 

Ett par dagar senare vaknar Rachel, bakfull med ångest och minnesluckor, och får via nyheterna veta att Jess har försvunnit spårlöst. Hon kan inte släppa tanken på att hon själv har information om försvinnandet och när polisutredningen inleds börjar Rachel göra egna efterforskningar.”

Historien i ”Kvinnan på tåget” berättas ur tre olika synvinklar, var en med sin egen version av händelserna. Karaktärerna i boken är, precis som i Flynns böcker, trasiga och svåra att tycka om.
Ingen ”hjälte” att heja på. Ingen riddare i i vit rustning.
Inte ens någon operaälskande, nersupen gammal kriminalkommissarie som det sig bör.
Vart är världen på väg egentligen?

Men det är en mörk, snårig och intensiv berättelse.
Intrigen är mycket skickligt uppbyggd. Nästan ingen är som de verkar.

Går ”twisten” att lista ut innan den avslöjas? Ja, jag gjorde det, men det gör inte särskilt mycket i det stora hela.
”Kvinnan på tåget” är en utmärkt thriller. Den bästa jag läst i år hittills.
Vilket kanske inte säger så himskans mycket i mars, men jag skulle bli förvånad om den här boken inte ligger högt på min topp 10-lista i december.

Johan Zillén
Akademibokhandeln Center Syd