"Öppnas i händelse av min död" av Liane Moriarty

Jag får redan från start tydligt klargöra två saker.

1. Det här är en riktigt bra roman. Den är finurligt konstruerad, välskriven, gripande, bitvis rolig, bitvis upprörande och Du bör absolut läsa den.

2. Du bör dock sluta läsa på sidan 343. Där slutar boken, alla trådar är ihopknutna och det finns absolut ingen anledning att läsa vidare. Du slipper då, som jag, bli ren ut sagt förbannad av en fullkomligt onödig och faktiskt näst intill förolämpande epilog.
Sannolikt har väl någon PR-människa på förlaget sagt:
”Jo du Liane, vi älskar verkligen boken. Den är finurligt konstruerad, välskriven, gripande, bitvis rolig, bitvis upprörande och folk bör absolut läsa den. Men du tror inte att du skulle kunna skriva till två och en halv sida epilog på slutet där du skriver folk på näsan och gör allting banalt övertydligt? Jättebra darling! Vi tar en lunch i veckan. Ciao ciao!”

Det sagt.

Detta är, som jag tror jag nämnde där uppe, en riktigt jäkla bra roman annars.

”Cecilia Fitzpatrick har ett välordnat liv och hem. Hennes äktenskap med John-Paul är lyckligt, de har tre döttrar och bor i Sydney i Australien. En dag när hon är uppe på vinden ramlar en kartong ner från en hylla där hennes man sparar gamla kvitton. Ur kartongen faller ett förslutet kuvert. Brevet är till Cecilia från John-Paul, men får öppnas endast efter hans död. John-Paul är på tjänsteresa men när han ringer berättar Cecilia om brevet, han avfärdar det och ber henne slänga det utan att läsa. Men Cecilia blir inte lugnad utan ännu mer förbryllad. Varför fanns brevet på vinden, i en obetydlig kartong? Ska hon trots allt öppna brevet och läsa, eller? Plötsligt har hennes liv tagit en helt ny vändning på grund av ett brev från hennes man, ett brev som innehåller något hon aldrig skulle kunna föreställa sig...”

Cecilia, John-Paul och brevet är bara en del av denna berättelse. Må vara en relativt central del, men långt ifrån den enda tråden vi följer genom boken.
För att åter nyttja en gammal klyscha, handlingen är lite ”Short Cuts”-ig sådär (kan man fortfarande jämföra saker med ”Short Cuts”? Har alla sett den filmen? Robert Altman? Oscar för bästa regi 1993? Jag är gammal …), med fokus på tre kvinnor. Cecilia är en av dem, men vi följer även Rachel – vars dotter Janie mördades för 30 år sedan – och Tess – som precis upptäckt att hennes man har en affär med hennes bästa vän. Samt diverse barn, äkta hälfter, far- och morföräldrar, lärare och poliser.

Det finns tillfällen i boken då intrigen wobblar farligt nära ”The Days of our Lives”-gränsen, men Moriarty (inte släkt med Sherlocks nemesis så vitt jag vet) lyckas hålla balansen hela vägen.

Johan Zillén
Akademibokhandeln Center Syd