För mig var Donna Tartts "The Goldfinch" förra årets läsupplevelse, så till den grad att jag önskade att boken aldrig skulle ta slut. Läsningen präglades dock av en lätt oro, jag hade hört från en vanligtvis pålitlig källa att romanen skulle vara seg. Så mitt i denna fullständigt underbara läsupplevelse var jag hela tiden nervös: "När kommer det tråkiga?".
Först ett par hundra sidor från slutet insåg jag att – det kommer inte! Lättnaden var enorm, men ändå kunde jag inte låta bli att oroa mig lite när sambon för ett tag sedan plockade upp boken (som han såklart fått av mig mig med de inte alls förväntningsuppskruvande orden "Det här är det bästa jag läst på jag vet inte huuuur länge!"). Tänk om han inte skulle gilla den?
Jag hade inte behövt gruva mig. Jag har knappt sett röken av honom på en vecka. Eller, jag har ju sett honom, men de gemensamma aktiviteterna är reducerade till ett minimum. Varje gång jag frågar om vi ska hitta på något vill han hellre läsa. Han liksom smyger sig undan och jag hittar honom okynnesläsande i ett hörn när han egentligen skulle gjort något helt annat. Men glad är jag för det, för varje gång han tittar upp ur boken vill han diskutera handlingen i detalj. För mig är det drömmens uppfyllelse. Jag får återigen vistas i Theos värld, och tillsammans med någon som inte vet vad som händer. Samtidigt har jag själv tid att tugga mig igenom "Min kamp 6" (och den kräver sin läsare, mer om detta framöver). Det är som omläsning light. Det är mycket bra.
Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar