Ingen tröstar som Alan Banks, skrev jag i en av mina tidigaste texter i den här bloggen. Det har dock visat sig att den gode kommissariens tröstförmåga sviktat lite under senare år.
Och det är inte bara det att jag genom flitigt deckarläsare blivit mer tolerant mot mörker och blod och därför allt som oftast söker annat, dunklare sällskap. Det är ju också så att Peter Robinson emellanåt verkar lite ha tappat sugen. Istället seglar en ny skildrare av lerig brittisk landsbygdskrim upp som en utmanare. Peter May heter han och både böckerna och hans hjälte Fin Macleod har allt vad genren kräver i form av svartsynthet och tungsinne, vindpiskade skotska landskap (torvmossar, branta klippor, vrålande hav - här finns allt och mer därtill) trassliga kvinnoaffärer och såklart - ett mord.
I bokens inledning är Fin sjukskriven efter att ha förlorat sin son i en bilolycka. Men när ett brutalt mord begås på hans gamla hemö Isle of Lewis skickas han dit för att utreda likheterna med ett fall han arbetat med i Edinburgh. Mordoffret visar sig vara ungdomsårens gamle antagonist Angus "Angel" Macritchie. En slem typ med lika många fiender som det finns invånare på ön.
Medan utredningsarbetet fortgår färdas Fin obönhörligt bakåt i tiden. Han har inte varit hemma på 18 år, men nu tvingas han möta sitt förflutna - både i form av minnen och genom de personer och relationer han trodde att han lämnat för alltid. Länge hålls läsaren i ovisshet om varför Fin en gång flydde ön, men när vi får veta... Ja då förstår vi att dåtiden ännu inte släppt sitt grepp.
Det här var en riktigt trevlig bekantskap. Förutom att jag till en början irriteras av minnenas första personsberättande (vänjer mig) och de för genren obligatoriskt trubbiga kvinnoskildringarna, så gör "Svarthuset" jobbet. Är ni ute efter landsbygdskrim i stil med Robinson, Cleeves, Booth, Penny, Hill... då hör Peter May definitivt till de bättre.
Och Mats Eklund - plötsligt läser han allt jag lyssnar på! Jag gillar honom skarpt, men är lite konfunderad över att han i "Svarthuset" pratar mycket mer stockholmska än tidigare. Kanske är det ett försök att låta, inte vet jag... gaelisk?
Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar