torsdag 13 juni 2013

De förlorade barnen


”När ett barn försvinner sätts samhället i larmberedskap. Polisen sätter in alla resurser. Hundratals människor anmäler sig frivilligt för att leta, hjälpa, trösta och om brott begåtts, fördöma.”
De senaste åren har närmare 800 ensamkommande flyktingbarn och ungdomar försvunnit spårlöst i Sverige medan de bott på transitboenden och varit myndigheternas ansvar. 66 av dem har varit under tretton år. Med dessa barn blir det aldrig fråga om skallgång, det görs inga polisutredningar, vi ser inga svarta rubriker. Teorierna om vad som hänt dem är många, men ingen vet säkert, eftersom ingen brytt sig om att undersöka saken. Förrän nu.”

De förlorade barnen, en reportagebok av Jens Mikkelsen och Katia Wagner, är ett gott journalistiskt arbete. Den berättar historier om de drabbade barnen utan att gotta sig i elände. Den är saklig, pedagogisk och avslöjar effektivt många myter och osanningar om ensamkommande flyktingbarn som, mer än gärna, sprids av SD och andra främlingsfientliga krafter.

Kapitlet om transitboendet i Hököpinge, Vellinge är starkt. Ett väl skildrat exempel på exakt hur illa vanliga människor kan bete sig.

Boken träffar mig dock inte lika hårt som t.ex. Gellert Tamas De Apatiska som utkom 2009. Den gjorde mig fullkomligt rosenrasande. Fyllde mig med avsky för korrupta politiker och oärliga tjänstemän. Här, i frågan om försvunna flyktingbarn, visar ansvariga myndigheter mer på passivitet, ointresse och inkompetens. Naturligvis illa även det.

Men Mikkelsen och Wagners bok känns som en lång tidningsartikel. På sina dryga 200 sidor känns det som om jag knappt kommit in i berättelsen innan den tar slut. Även om många livsöden i boken är gripande så blir det mycket upprepning för läsaren.

Omdömet blir således: Bra, men kunde ha blivit mycket bättre.

Johan Zillén
Bokia Killbergs Center Syd

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar