Det har tillbringats en del tid i Storbrittannien på senare tid. Både i bokform och i verkliga livet. Men där Kate Morton levererade en mellanbok, och Peter Robinson aldrig riktigt nått upp till höjderna i En ovanligt torr sommar (kom igen Minotaur, återutgivning! Nu!), så har jag hittills aldrig blivit besviken på Denise Mina.
Hon lyckas alltid ge mig exakt det jag vill ha ut av min mord-och-blod-läsning. Underhållning. Komplexa karaktärer. Engagerande kriminalgåtor. Sjabbig socialrealism. Litterär kvalitet. Lika mycket roman som mordgåta. Det vill säga deckare så som de levereras av Tana French, Gillian Flynn, Belinda Bauer, Alex Marwood (mer om hennes Onda flickor snart) Dennis Lehane och nämnda Mina.
På bibblan hittade jag häromsistens Det heligaste, Denis Minas första (och vad jag vet hittills enda) fristående kriminalroman, som kom ut efter framgångsrika Garnet Hill-trilogin. Och den innehållar alla de ovan nämnda, önskvärda ingredienserna.
Susie Harriot, en framgångsrik psykiater, står anklagad för mord på en frikänd seriemördare som tidigare varit hennes patient. Susies man, Lachlan, står handfallen. Inte kan väl hans Susie... desperat och övertygad om hustruns oskuld börjar han gräva i fallet, går igenom hennes arbetsmaterial, hennes dator, hennes anteckningar. Och han upptäcker saker om sin fru som han aldrig anat.
Själva mordgåtan (seriemorden och sedan mordet på seriemördaren) är underordnad och fungerar egentligen mer som en fond åt Lachlans undersökningar av vem han är, vem Suzie är, vad deras äktenskap är. För en hårdnackad krimläsare misstänker jag att det är väl lite krim. Väl mycket psykologi och inre monolog. För mig fungerar det utmärkt. Och ett plus för att jag inte löser gåtan i en handvändning utan tvingas följa med i Lachlans alla tankevindlingar tills sanningen till slut uppdagas för oss båda.
Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar