Fullt ös medvetslös med Harry Hole (igen - hurra!)

OBS! OBS! OBS! Spoilervarning! Den som ännu inte har läst Gengångare (Jo Nesbøs förra bok) gör bäst i att sluta läsa här. Jag kommer att avslöja slutet.

 

Tack, tack, tack kära fina Jo för att du lät Harry Hole överleva!! Jag måste tillstå att jag tvivlade.

När jag först fick veta att Harry ska bli hjälte på vita duken (du har ju tidigare hävdat att böckerna inte kommer att filmas förrän du slutat skriva) och du sedan lämnade vår hjälte en hårsmån från döden (ja, jag tillhörde dem som trodde att han var död - även om såväl min kollega Pia som min mamma ihärdigt hävdade att hans hjärta faktiskt slog) i slutet på Gengångare, trodde jag verkligen att det var över.

Tack, tack, tack Jo, för att det inte var sant. Tack för att jag fått tillbringa ytterligare 600 sidor med den här (numera intill superhjältighet) hårdkokta polisen. Och tack för att Polis är en av de riktigt bra Hole-romanerna (inte som besvikelsen Pansarhjärta, fast i och för sig inte heller lika utmärkt som favoriten Rödhake)

Någon mördar poliser på platsen för tidigare olösta brott. Utredningsgruppen står hjälplös. Om bara Harry hade varit där... Men hans stol står tom på polishuset i Oslo. Hans kaffekopp står orörd. Ja, just så klyschigt underbart är det faktiskt!

Jag vill inte dra för mycket av handlingen här (alltför mycket avslöjades redan i Sydsvenskans recension, märkligt nog publicerad innan boken fanns i butik), eftersom Polis innehåller en del (nej, en hel massa) överraskande vändningar. Nesbø strösslar med överraskningseffekter, till den grad att en annan kollega tyckte att boken led av "vargen kommer"-syndromet. Mig störde det inte.

I alla fall, Harry är tillbaka. Alive and kickin' och lite mindre livstrött än i Gengångare. Här och var kan jag i och för sig sakna det långsammare berättandet från seriens tidiga delar, för det är det full fart boken igenom.

Men konstigt nog hinner jag ändå bry mig om karaktärerna, kanske för att de byggts upp genom seriens gång och tål mer av en actiongenommalning nu än vad de skulle ha gjort för, säg fem böcker sedan. Kanske för att Jo Nesbø för det mesta faktiskt lyckas fylla sina romanpersoner med mänsklighet, trots sin förkärlek för genrens alla klichéer.

Apropå dem, lite märkligt tycker jag det är att jag gång efter annan lyckas ha överseende med bokens gubbighet. Det är uppenbart att jag har något slags Holefilter som lägger sig över den feministiska skärvan i ögat. Det tyder ju även min orimligt stora kärlek för själva karaktären Harry Hole på. Mer om den här.

Sist men inte minst, visst öppnar slutet på Polis för en fortsättning? Jo, men det gör den ju! Hurra! I love Harry 4ever!

Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro