"På senvintern mitt sjuttonde levnadsår kom min mamma fram till att jag var deprimerad. Antagligen för att jag sällan gick hemifrån, låg rätt mycket i sängen, läste samma bok om och om igen, inte åt så ofta och ägnade en ganska stor del av min rikliga fritid åt att tänka på döden."
Hazel Grace Lancaster har mirakulöst lyckats överleva fyra år med obotlig cancer. Men sjukdomen har fjärmat henne från vänner och vanligt tonårsliv. Istället framlever hon dagarna med att titta på Americas Next Top Model tillsammans med sin självuppoffrande mamma, läsa collegekurser i litteratur och motvilligt släpa sig iväg till kyrkans stödgrupp för cancerdrabbade ungdomar. Men en dag sitter Augustus Waters där, och han vägrar att lämna Hazel ifred. Och en helt fantastisk historia om vänskap och kärlek kan ta sin början.
För mer än en historia om sjukdom är det här en historia om livet. Visst framlevs Hazels och Augustus liv i skuggan av döden, men vilka liv gör inte det egentligen? John Green avhandlar djupt existentiella frågor med både allvar och humor och resultatet blir strålande. Trots ett till stor del sorgligt innehåll är jag alldeles varm och glad när jag lägger ifrån mig den här boken. Att bli upplivad och hoppfull av en bok om tonårscancer... ja, man får väl säga att det är ett hyfsat gott betyg till författaren.
Och Hazel och Augustus är helt underbara karaktärer. Jag önskar att jag kunde teleportera mig in i boken bara för att få hänga med dem också mellan orden.
Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar